The Weight of the Thorns

 

From Shakespeare:

> "Tomorrow, and tomorrow, and tomorrow,

> Creeps in this petty pace from day to day,

> To the last syllable of recorded time;

> And all our yesterdays have lighted fools

> The way to dusty death. Out, out, brief candle!

> Life's but a walking shadow, a poor player

> That struts and frets his hour upon the stage

> And then is heard no more. It is a tale

> Told by an idiot, full of sound and fury,

> Signifying nothing."

> 

My life is not a bed of roses. No one knows the truth. Maybe if the rose bush was intact with all the thorns.

I don't tell anyone this because they don't want to hear it. I'm never not in pain physically. I keep that knowledge to myself because people can't handle it, and there's nothing they can do.

Living with this constant pain and disability is a daily, relentless war. There are days when I win the battle mentally, where I can hold my head up and push through. But there are also times when the weight is just too heavy, times when I don’t win the battle, and it brings a profound, crushing sadness with it.

For five or six years, I've tried on and off everything so I can share the good times with someone. I want to find that special someone. Someone to share my dreams with, and my sorrows. Eventually, someone to love me romantically. Someone to share my passions with, and maybe help me accomplish some of the dreams that I can't accomplish entirely on my own. I love my photography, and I would love a person I can go with, pointing out the awesome pictures that I could take, and that I *will* take.

I want someone to cuddle and laugh with, and cry with. I want to share their joys and share in accomplishing their goals.

I spent all last year doing my best to think positively, as if I was going to meet that special someone. That's very positive, isn't it? What happened? It didn't happen, and all my attempts to meet somebody to establish a relationship failed.

Now I'm more lonely than I have ever been in my life. The loneliness of being single and disabled is, at times, absolutely crushing. It's a double weight that isolates me from the rest of the world, leaving me to wonder where I fit in. I sleep too much, because why not.

Every idea that people have come up with, I've done repeatedly over the years. There's nothing new I haven't heard of doing. And if someone says it will happen when you least expect it, I'll strangle them. Or the phrase, "It will happen in God's time." Or, "It will happen eventually, you just have to be patient." Or, "You're such an awesome person, it will happen."

No one wants to give me a chance due to my situation. I feel of no value to single women.

### Verses for the Journey

**Psalm 34:18**

> "The Lord is close to the brokenhearted and saves those who are crushed in spirit."

> 

**Psalm 13:1-2**

> "How long, Lord? Will you forget me forever? How long will you hide your face from me? How long must I wrestle with my thoughts and day after day have sorrow in my heart?"

> 

**2 Corinthians 4:8-9**

> "We are hard pressed on every side, but not crushed; perplexed, but not in despair; persecuted, but not abandoned; struck down, but not destroyed."

> 

........

Från Shakespeare:

"I morgon och i morgon och i morgon, och i morgon,

> Kryper i denna småaktiga takt från dag till dag,

> till den sista stavelsen för inspelad tid;

Och alla våra igårs har upplyst dårar

Vägen till dammig död. Ut, ut, kort ljus!

Livet är bara en vandrande skugga, en fattig spelare

> som strutsar och fretsar sin timme på scenen

> Och sedan hörs inte mer. Det är en saga

Berättat av en idiot, full av ljud och raseri,

> betyder ingenting".

>

Mitt liv är inte en dans på rosor. Ingen vet sanningen. Kanske om rosenbusken var intakt med alla törnen.

Jag säger det inte till någon eftersom de inte vill höra det. Jag har aldrig ont fysiskt. Jag håller den kunskapen för mig själv eftersom folk inte kan hantera den, och det finns inget de kan göra.

Att leva med denna ständiga smärta och funktionshinder är ett dagligt, obevekligt krig. Det finns dagar när jag vinner kampen mentalt, där jag kan hålla upp huvudet och driva igenom. Men det finns också tillfällen då vikten är alldeles för tung, gånger då jag inte vinner striden, och det ger en djup, förkrossande sorg med den.

I fem eller sex år har jag provat allt så att jag kan dela de goda tiderna med någon. Jag vill hitta den där speciella personen. Någon att dela mina drömmar med och mina sorger. Någon som älskar mig romantiskt. Någon att dela mina passioner med, och kanske hjälpa mig att uppnå några av de drömmar som jag inte kan uppnå helt på egen hand. Jag älskar min fotografering, och jag skulle älska en person som jag kan gå med, påpeka de fantastiska bilder som jag kunde ta, och som jag * kommer * att ta.

Jag vill ha någon att gosa och skratta med och gråta med. Jag vill dela deras glädje och del i att uppnå sina mål.

Jag tillbringade hela förra året med att göra mitt bästa för att tänka positivt, som om jag skulle träffa den där speciella personen. Det är väldigt positivt, eller hur? Vad hände? Det hände inte, och alla mina försök att träffa någon för att etablera en relation misslyckades.

Nu är jag mer ensam än jag någonsin varit i mitt liv. Ensamheten att vara singel och handikappad är ibland helt förkrossande. Det är en dubbelvikt som isolerar mig från resten av världen, vilket gör att jag undrar var jag passar in. Jag sover för mycket, för varför inte.

Varje idé som folk har kommit på har jag gjort upprepade gånger under åren. Det finns inget nytt som jag inte har hört talas om att göra. Och om någon säger att det kommer att hända när du minst anar det, kommer jag att strypa dem. Eller frasen, "Det kommer att hända i Guds tid". Eller, "Det kommer att hända så småningom, du måste bara ha tålamod". Eller: "Du är en fantastisk person, det kommer att hända".

Ingen vill ge mig en chans på grund av min situation. Jag känner inget värde för ensamstående kvinnor.

### Verser för resan

Psalm 34:18

"Herren är nära de förkrossade och räddar dem som krossas i anden".

>

Psalm 13:1-2**

Hur länge, Herre? Kommer du att glömma mig för alltid? Hur länge skall du dölja ditt ansikte för mig? Hur länge måste jag brottas med mina tankar och dag efter dag ha sorg i mitt hjärta?

>

**2 Korinthierna 4:8-9**

"Vi är hårt pressade på alla sidor, men inte krossade; förbryllade, men inte i förtvivlan; förföljd.la, men inte övergivna; slagna, men inte förstörda".

>..........

De Shakespeare:

> "Mañana, y mañana, y mañana,

> Creeps en este ritmo mezquino día a día,

> Hasta la última sílaba del tiempo registrado;

> Y todos nuestros ayeres han encendido tontos

El camino a la muerte polvorienta. ¡Fuera, fuera, breve vela!

> La vida no es más que una sombra andante, un pobre jugador

> Eso se pavonea y trastea su hora en el escenario

> Y luego no se escucha más. Es un cuento

> Contado por un idiota, lleno de sonido y furia,

> No significa nada.

>

Mi vida no es un lecho de rosas. Nadie sabe la verdad. Tal vez si el rosal estuviera intacto con todas las espinas.

No le digo esto a nadie porque no quieren oírlo. Nunca tengo dolor físicamente. Me guardo ese conocimiento para mí porque la gente no puede manejarlo, y no hay nada que puedan hacer.

Vivir con este constante dolor y discapacidad es una guerra diaria e implacable. Hay días en que gano la batalla mentalmente, donde puedo mantener la cabeza en alto y seguir adelante. Pero también hay momentos en que el peso es demasiado pesado, momentos en los que no gano la batalla, y trae consigo una profunda y aplastante tristeza.

Durante cinco o seis años, he probado todo para poder compartir los buenos momentos con alguien. Quiero encontrar a esa persona especial. Alguien con quien compartir mis sueños y mis penas. Eventualmente, alguien que me ame románticamente. Alguien con quien compartir mis pasiones, y tal vez ayudarme a lograr algunos de los sueños que no puedo lograr completamente por mi cuenta. Me encanta mi fotografía, y me encantaría una persona con la que pueda ir, señalando las fotos increíbles que podría tomar, y que tomaré.

Quiero que alguien se acurruque y se ría, y con quien llorar. Quiero compartir sus alegrías y compartir el logro de sus metas.

Pasé todo el año pasado haciendo todo lo posible para pensar positivamente, como si fuera a conocer a esa persona especial. Eso es muy positivo, ¿no? ¿Qué pasó? No sucedió, y todos mis intentos de conocer a alguien para establecer una relación fracasaron.

Ahora estoy más solo que nunca en mi vida. La soledad de ser soltero y discapacitado es, a veces, absolutamente aplastante. Es un doble peso que me aísla del resto del mundo, dejándome preguntarme dónde encajo. Duerme demasiado, porque ¿por qué no.

Cada idea que la gente ha tenido, la he hecho repetidamente a lo largo de los años. No hay nada nuevo que no haya oído hablar de hacer. Y si alguien dice que sucederá cuando menos lo esperes, los estrangularé. O la frase, "Sucederá en el tiempo de Dios". O, "Con el tiempo sucederá, solo tienes que ser paciente". O, "Eres una persona tan increíble, sucederá".

Nadie quiere darme una oportunidad debido a mi situación. No tengo ningún valor para las mujeres solteras.

#### Versículos para el viaje

**Salmo 34:18**

> "El Señor está cerca de los quebrantados de corazón y salva a los que están aplastados en espíritu".

>

**Salmo 13:1-2**

> "¿Cuánto tiempo, Señor? ¿Me olvidarás para siempre? ¿Hasta cuándo esconderás tu rostro de mí? ¿Cuánto tiempo debo luchar con mis pensamientos y día tras día tener tristeza en mi corazón?

>

**2 Corintios 4:8-9**

> "Estamos muy presionados por todos lados, pero no aplastados; perplejos, pero no desesperados; perseguidos, pero no abandonados; derribados, pero no destruidos".

>