Movie review: Cell

 

Review: 'Cell' is a Total Signal Failure

​If you’ve ever wondered what it looks like when a Stephen King story is put through a paper shredder and then taped back together by someone who has never seen a telephone, Cell is your answer. It is a cinematic "dropped call" that lasts for ninety agonizing minutes.

​A Tired Concept

​The "cellphones turn us into zombies" trope might have felt clever back in 2006, but by the time this film staggered onto screens, it was already ancient history. It’s the kind of heavy-handed social commentary that feels like being lectured by a grandparent who still thinks emojis are a form of witchcraft.

​Wasted Talent

​It is physically painful to watch John Cusack and Samuel L. Jackson—two actors who actually have talent—wander through this mess with the glazed-over expressions of people checking their contracts for an exit clause. Jackson tries to inject some life into it, but even his charisma can't survive a script this hollow.

​The "Special" Effects

​The visual effects look like they were rendered on a calculator. The "Pulse" and the resulting chaos have all the visceral impact of a screen saver from 1998. It’s cheap, it’s ugly, and it lacks even a shred of the atmosphere that makes King’s writing actually scary.

​The Verdict

​The ending is a nonsensical, confusing slap in the face that leaves the audience wondering why they bothered staying tuned in at all.

​Final Rating: 0/5 Bars.

This movie belongs in permanent roaming. Do yourself a favour, darling: delete this from your memory, throw the "phone" away, and never look back. It’s not just bad; it’s aggressively boring.

😀😀😀😀😀😀😀😀😀😀

Recension: "Cell" är ett totalt signalfel

Om du någonsin undrat hur det ser ut när en Stephen King-berättelse sätts genom en pappersförstörare och sedan tejpas ihop igen av någon som aldrig har sett en telefon, är Cell ditt svar. Det är ett filmiskt "släppt samtal" som varar i nittio plågsamma minuter.

Ett trött koncept

"Celltelefonerna gör oss till zombies"-troper kan ha känts smarta redan 2006, men när den här filmen slogs på skärmar var det redan gammal historia. Det är den typ av hårdhänta sociala kommentarer som känns som att bli undervisad av en morförälder som fortfarande tycker att emojis är en form av häxeri.

Slösad talang

Det är fysiskt smärtsamt att se John Cusack och Samuel L. Jackson - två skådespelare som faktiskt har talang - vandra genom denna röra med de glaserade uttrycken av människor som kontrollerar sina kontrakt för en exitklausul. Jackson försöker injicera lite liv i det, men inte ens hans karisma kan överleva ett manus så här ihåligt.

De "särskilda" effekterna

De visuella effekterna ser ut som om de återges på en miniräknare. "Pulsen" och det resulterande kaoset har alla de viscerala effekterna av en skärmsläckare från 1998. Det är billigt, det är fult, och det saknar till och med en strimla av atmosfären som gör Kings skrivande faktiskt skrämmande.

Domen är

Slutet är en meningslös, förvirrande örfil i ansiktet som får publiken att undra varför de brydde sig om att hålla sig inställda överhuvudtaget.

Slutbetyg: 0/5 Bars.

.